Rötter från Gunnarsjö

Utredningen, som ursprungligen avsåg att finna mina anor på min faders sida, kom av skilda anledningar att omfatta alla ättlingar efter hans tidigaste dokumenterade anfader Håkan Kristoffersson.

Densamme bodde och brukade Lilla Älekulla under tidigt 1700-tal men jag har ej kunnat utröna hans födelseplats, där troligen även den äldste sonen Kristoffer var född.
Under tiden på L:a Älekulla tillkom barnen Olof, Sven, Marta och Per och jag har försökt att finna ättlingarna efter alla fem barnen efter Håkan.
Det kan tyckas vara missvisande att benämna utredningen för Gunnarsjörötter, men de flesta anfäderna är att finna i Gunnarsjö och det är ej otroligt att anfadern Håkan kommer från Gunnarsjö.
Mina källor i detta fall utgörs av kyrkoböcker och mantalslängder men dessa ger ej någon ledning.


Här följer en kort beskrivning, som jag tagit del av vid samtal med mina många sagesmän, som till stor del är boende i Gunnarsjö, som jag för första gången besökte den 1 april 1988.
Besöken har under åren blivit flera och jag har fått en viss kännedom om socknen, där mina förfäder växt upp.

En gammal sägen berättar att efter Digerdöden år 1350, då många socknar helt dog ut, kom det ett manfolk till den enda stugan i Gunnarsjö, varifrån det kom rök ur skorstenen.
Mannen ifråga gifte sig med den i stugan boende kvinnan och från detta par härstammar alla nu boende i Gunnarsjö och intilliggande socknar.

Gunnarsjö är en av de sydligaste socknarna i Marks Härad och kom, efter den omfattande kommunsammanslagningen under 1960-talet att tillhöra Hallands län.
Gunnarsjö är mycket kuperat och har betydande höjdskillnader. Här finns berg i dagen och marken är huvudsakligen beväxt med skog.

Enligt sägnen skall socknen ha fått sitt namn efter en sjöfarare, vilken råkat i nöd utanför Hallandskusten och som vid sina försök att bestämma postitionen fick syn på en ljuspunkt inåt land. Ljuspunkten ifråga visade sig vara det högt belägna Gunnarsjö. Han kunde nu orientera sig och som tack för sin räddning, skänkte han medel till kyrkans reparation och tillbyggnad. Sjöfararen, vars namn var Gunnar, gav då uttrycket: Gunnar i sjönöd, vilket förenklat gav namnet Gunnarsjö.

Socknens kyrka, som är mycket gammal är uppförd i sten, restaurerades år 1794 och den saknade då torn, vilket tillkom år 1921.
Gamla målningar framtogs vid den invändiga renoveringen år 1935, vid vilket tillfälle även utvidgningen av kyrkogården ägde rum.
Detta senare arbete utfördes genom frivilliga dagsverken.

Under 1500 och 1600-talen kom de flesta gårdarna i socknen att tillhöra adeln, kronan eller kyrkan, och vid 1600-talets slut var gården
Ranglebo det enda skattehemmanet. Av de övriga gårdarna var 10 st frälsehemman, 9 st kyrkohemman och 8 st kronohemman.
Gårdarna brukades av Åboar, vår tids arrendatorer. Åbo var en juridisk term, som avser en person, som har ärftlig besittningsrätt till jorden och, som äger rätt att friköpa densamma. Åbo-rätten, som lagstiftades vid slutet av 1600-talet var ej tidsbegränsad och ärvdes.
I Gunnarsjö socken fanns på slutet av 1800-talet 44 gårdar, 17 backstugor, 68 torp, varav 6 var soldattorp samt 2 skolhus.

I de små vattendragen, som vid den tiden var mer vattenförande än vad fallet är idag, anlade man sågar och kvarnar, det fanns dylika i Fönhultsån, som avvattnar Fängsjön till Oklången, vid Hällenäs, vid Närå och Övrå samt vid Ranglebo.
I samma vattendrag fanns i Qvarnabacken och i Övrå även kvarnar och i Gudmundaredssjöns utlopp fanns en mjölkvarn. Anläggningarna var i drift fram till dess elkraften togs i bruk i början av 1900-talet, dock kom elkraften ännu tidigare till Marks Härad, sålunda anlades ett elkraftverk i Viskan vid Rydal år 1881, dettta för att förse spinneriet med elbelysning. Det anses vara den första industri i landet som fick elström.

För att spinna och väva krävdes redskap såsom spinnrockar och vävstolar och sådana tillverkades i bygden och blev slöjdalster för avsalu. Den rika tillgången på skog skapade en verksamhet för tillverkning av byggnadsvirke och man skrädde och sågade stock och byggde den tidens ”monteringsfärdiga” hus. Sålunda timrades på beställning hus vid Bäcks såg och som efter uppsättning togs isär och
fraktades till beställarna nere i slättbygden.

Den kända Socitetsrestaurangen i Varberg är byggd av arbetare och av virke från Gunnarsjö. Mitt eget födelsehem i Falkenberg, Självvik, uppsatt 1920 restes ursprungligen i Kungsäter och transporterades i delar till Falkenberg.

Undervisning i läsning och skrivning före folkskolans införande sköttes, i likhet med som var fallet i de flesta socknar, av knektarna eller av någon annan läs och skrivkunnig. I Gunnarsjö drev en gammal soldatdotter, Annicka, ett skolinternat för pojkar. Annicka bodde i Flahult och hade förkovrat sig som piga vid prästgården i Hunnestad och hos henne fick blivande kommunal- och landstingsmän sin första skolning. Efter folkskolestadgans antagande 1842 fanns i socknen ej medel att bygga en egen skola, varför man gemensamt med Kungsäter uppförde en skola öster om den gamla kyrkan i Kungsäter.
Socknens egen skola tillkom först 1870 och byggdes i Bäck och sju år senare byggdes ytterligare en skola, som kom att ligga i Halla.
En centralskola ersatte de gamla skolorna på 1950-talet och denna uppfördes strax intill kyrkan. Den gamla skolan i Bäck var efter nedläggningen syfabrik och i den nu även nedlagda centralskolan tillverkas orglar. Bland de tidigaste lärarna kan nämnas Anna Johansson och Per Henrik Eriksson, den senare hade examen både som lärare och organist. Lärarna fick ambulera mellan skolorna i Bäck och Halla.

En beskrivning av hur en skoldag gick till, återger jag med skolflickans egna ord:
Jag började skolan 1908 först i februari. Vi startade klockan nio och slutade klockan fyra på kvällen eller halv fem då sista lektionen brukade dra över ibland, En timmes rast på middagen men då städades det också, fyra barn åt gången, två flyttade bänkar och två sopade.
Pojkarna var inte så noga, men då blev det ”tilltal”, så var det då. Vi var 15 nybörjare i första klass och gick två klasser i småskola och fyra klasser i folkskola. Man gick i skolan varannan dag och på så sätt har jag bara gått i skolan tre och ett halvt år men alla kunde läsa och skriva när de slutade.
Dessutom kunde man katekesen och bibliska historien och alla blev bra människor utan att ha vare sig kuratorer, psykologer eller städpersonal.
Det var ordning och reda och tyst på lektionerna även om alla sysslade med olika uppgifter. Ingen satt och sov eller var ouppmärksam för då blev det nyp i örat. En gång begärde lärarinnan att få en fotskrapa av trä framför skoldörren men skolrådet tyckte att barnen kunde hämta granris att lägga framför dörren, så det blev ingen skrapa.
Många barn hade fyra fem kilometer att gå till skolan även i snö och kyla och klädda i träskor, tänk om vi haft gummistövlar tänker jag när jag ser barnen kliva ombord i den varma skolskjutsen, det var inte alltid så bra på den gamla goda tiden. Slut på citatet av skolflickan Judith Gabrielsson, som fyllde 92 år vid intervjun.

Folket i Gunnarsjö levde av vad jorden gav i form av brödsäd, rotfrukter, betesdjur och fårull samt av spånadslin och virke från skogen.
Här, liksom i övriga sjuhäradsbygden, kom husbehovsvävningen av vadmal igång redan på medeltiden och under 1500-talet kunde överskott av vadmal utbjudas på marknader.
På 1600-talet började på allvar vävningen av linnevaror komma igång och Marks Härad kom att dominera tillverkingen av linnelärft. Det påstås att i Gunnarsjö användes all tillgänglig mark för linodling och att man måste köpa brödsäd från slättbygden. Textilslöjd av alster från ull och lin blev helt dominerande inom bygdens hemslöjd.
Bomullen vann under 1800-talet alltmer insteg som råvara i hemslöjden och därmed började förläggarverksamheten att utvecklas med start i Kinna, där mor Kerstin i Stämmered var den första att driva förlaggarverksamhet med bomull och inom Mark dominerade Fritsla, Kinna, Seglora, Skene och Örby, men även i Gunnarsjö drevs dylik verksamhet, där Sjögared var förläggargård under åren 1895-1952. I socknen var ett 25-tal väverskor sysselsatta.

Under årens lopp drevs handel från tre affärer i Gunnarsjö och även om varuutbudet tycktes vara stort fanns ej någon likhet med dagens köpcentra, intet var packeterat utan måste vägas och hällas upp och det mesta ”packeterades” i strutar och alla handel skedde över disk.
Alla de tre affärerna kom till under 1870-talet. Affären i Flahult startades av den legendariske Karl Johan Kristiansson, som levde under åren 1852-1952 och övertogs av dottersonen Erik Claesson, som drev affären till nedläggningen 1965. Om Carl Johan, gamle handlarn kallad, berättas det, att han för att skona hästen, gärna tog en av lastens 100 kilossäckar på sina axlar när ekipaget nått fram till det sista av de branta motluten mot Flahult.
Affären i Bäck öppnades troligen av Lars Eriksson, morfar till Märta Karlsson och den övertogs 1917 av Harry Gabrielsson, senare drevs affären under firmanamnet C.A. Almqvist.
Efter år 1931 drevs affären av Lars Larsson tills nedläggningen 1973.
Lars Larsson hade tidigare haft affären i Gudmundared, vilken startades omkring 1880 av August Larsson och som senare överlät affären till sonen Gustav. Efter 1973 finns ingen affär i Gunnarsjö och närmaste inköpsställe finns i Kungsäter.



Gårdarna i Gunnarsjö


Skattehemman: Ranglebo



Kronohemman: Agnås, Frebbeshult, Halla, Holm, Linhult,

Risa, Botared, Bro, Bäck, Flahult Västra,

Flahult Östra, Gudmundared Övre, nedre och

Mellan, Gunnarsjö stora, Hällenäs, Nerå,

Listarebygd, Änkeshult.



Kyrkohemman: Basthult, Björkås, Esbjörnared, Flyhult,

Gunnarsjö stom, Gunnarsjö Kullen, Öfrå,

Sjögared, Torsebo.



Solddattorp, Under: Agnås, Basthult, Björkås, Gudmundared,

Flyhult, Gunnarsjö stora, Halla Hällenäs,

Ranglebo, Änkeshult.



Komministerboställe: Esbjörnared fram till 1890


Sockenskräddare: Fanns i Botared


Sockenskomakare: Fanns i Gudmundared




Bengt-Åke Lindén
Alvesta

Utredningen som påbörjades av Bengt-Åke Lindén i slutet av 80-talet fortsätter efter hans död den 5/2 2006 under ledning av Christer Carlsson.